DEL I:

SOMMAREN

I

Davs journal:

12:e dagen i Solmånaden år 2077

Det var i gryningen som ödet tog saken i egna händer. Jag vet inte hur jag ska börja, det var väl en känsla som fick mig att vakna. En stark känsla av att något gått på tok.

Alldeles nyligen hade jag vaknat upp ur en besynnerlig och högst obehaglig dröm där jag sett en man i lång kåpa, med smaragdgröna ögon och violetta läppar. Denna kusliga gestalt hade hållit något i handen, något som för mig hade sett ut som ett litet klot. Det var till hälften svart, till hälften vitt. Det som var underligt med klotet var att jag fick en tryckande känsla av att det när som helst kunde låta omgivningen sprängas i tusentals bitar. Det lilla klotet innefattade världsundergången.

Den långa mannen i kåpan höll hårt om det och hade sedan genomborrat mig med ett mäktigt uttryck i de giftgröna ögonen.

Jag blev med ens medveten om vad som var så skrämmande med mannen och klotet. Den grönögda gestalten hade kontroll över klotet och kunde när som helst låta spränga det med sin blotta vilja. Klotet hade två förmågor. Det kunde antingen explodera eller implodera, beroende på hur den mystiska gestaltens befallning löd. Han höll valet i sin hand.

Snabbt hade jag kommit på fötter och skyndade mig in i den trånga, mörka sovkammare som det senaste året hade tillhört min barndomsvän. Jag hade känt henne i hela mitt liv och när hon föregående solmånad blivit föräldralös hade jag inte tvekat att ta ansvar för henne. Hon hade fått bo hos mig i en liten utbyggd del i smedjan, eftersom hennes eget hem hade bränts ner till grunden av kung Amondos soldater. Så kunde vi vara föräldralösa tillsammans.

För min inre syn såg jag min syster på ängen. Vinden hade fått tag i det eldfängda håret och fick det att flamma kring hennes kinder. De nakna små fötterna bar henne mot krönet, klänningen dansade kring de smala benen. Bakom hotade mörkret.

Så försvann hon bakom kullen, min hand som sträckte sig efter henne. Jag skrek. Men Ilva var borta. Hon fanns inte kvar på ängen. Och hon fanns inte heller där bland allt folk på torget. Såg inte sin far och inte heller sin mor, bundna till händer och fötter. Slapp de upphetsade skriken runt omkring. Kung Amondos tunga giljotin, som bly i hjärtat. Jag ville hålla henne hårt i handen när ropen trappades upp, ville krama henne krampaktigt när bladet föll. En gång och sedan en gång till. Ville inte vara den som måste berätta.

Jag och Ilva hade varit självklara för varandra så länge att jag inte hade haft en tanke på att även hennes liv var förgängligt. Vi hade levt som bror och syster, men inom mig fanns en önskan som jag visste inte delades av henne. Trots att jag varje gryning bad till Clopa, ljusets gud, att Ilva en dag skulle få livet tillbaka så visste jag hur osannolikt det var. Ilva hade aldrig varit en särskilt känslosam flicka, men de senaste fyra månaderna innan hon försvann hade hon tynat bort till ingenting, som om hon i samma stund som yxan föll själv blev kluven mitt itu. Hon kunde inte längre älska.

Alla ljud försvann där i sängkammaren och jag kunde inte säkert avgöra ifall mitt hjärta verkligen slog. Ilva var borta, mitt hjärtas sång, hon med det vilda kopparröda håret. Hon fanns inte i sovalkoven. Hennes sängkläder var upprivna och kvar fanns bara lukten av hennes hår. I väggarna tycktes hennes skrik ha etsat sig fast, och jag kunde se hur mattorna skruvat sig under hennes snubblande steg. Hon hade lämnat alkoven i panik. Jag föll till golvet. Ilva hade tagits ifrån mig.

En vit gestalt låg i vattenbrynet, jag såg det från fönstret. Den vita särken flöt ut som ett gnistrande mönster i vågorna. Kroppen gungade i takt med vågorna som slog in mot land. Det var hon. Plötsligt föll en svart skugga över bränningen och ett mörkt skeppsskrov tonade fram ur nattdiset.

Jag vet inte längre hur hon kom ombord.