Detta har hänt:  Dav har kastat sig i sin lilla segelbåt och förföljt det mystiska skepp som tagit hans barndomsvän till fånga. Efter att ha förtöjt båten i en mörk hamn har han smygit sig upp längs en karg stig. När han nådde bergskrönet fick han syn på en jättelik mörk fästning som reser sig ur avgrunden...

Forts. Davs journal

Jag förmådde inget annat än att stå och sluka den jättelika fästningen med blicken. Det var ingen fästning, det var en stad. Aldrig förut hade jag skådat ett sådant praktfullt men ändå ohyggligt byggnadsverk och för ett ögonblick trodde jag att fotfästet skulle svika. Jag höll andan. De annars så stadiga och fingerfärdiga smedshänderna darrade en aning. Vad gömde sig bakom de mörka och måleriska stenväggarna? Även om platsen var så fängslande vilade över den en makaber stämning. Tystnaden var onaturlig; det fanns inga ljud. Inte ens vinden andades när den svepte förbi min förstelnade gestalt och krusade vattnet i vallgraven långt under mig. Fästningen reste sig horribelt därur.

Hade jag låtit skräcken ta befälet över mig hade jag vänt mig om och skyndat därifrån. Men jag såg Ilvas skrikande ansikte som ett skimmer framför ögonen. Dessutom visste jag att en förlåtelse gentemot mig själv aldrig skulle vara möjlig ifall jag mist Ilva på grund av min egen feghet. Livets prövningar hade hittills inte lyckats knäcka mig, och jag vägrade låta mig besegras nu. Jag var tvungen att fortsätta. Tvungen att gå in genom porten. Jag försökte hålla ordning på mina steg när jag försiktigt började gå nerför stigen mellan bergssluttningarna för att komma fram till den tunga stenbron. Porten gapade ihåligt mot mig.

Jag gjorde ansträngda försök att låta bli att titta ner då jag passerade porthuset och gick över bron. Under den tycktes det svarta vattnet göra ett försök att locka ner mig. Någonting under ytan glimmade som ögon och krusningarna på vattnet viskade tyst.Jag passerade en bred valvbåge vid vilket starka kättingar var fästa och en bastant vev skymtade på andra sidan. Fällgallret hängde rostigt och vasst ovanför mitt huvud då jag passerade vindbryggan och kom ut på en öppen plan framför fästningens enorma port.

Med skälvande steg gick jag närmare. Jag hade aldrig sett en liknande portöppning. Så smal och ändå så hög att jag fick gåshud då jag krökte nacken bakåt och såg upp mot dess slut. Den var inte valvformad, som portarna hemma i Tarva, utan rektangulär, och själva porten hade murknat och lämnade ett gapande hål. De snidade pelarna vid vardera sida om porten var utsmyckade med danjiska avbilder.

Jag kunde knappt minnas att jag hade gått hit av egen maskin, men benen lydde mig i alla fall än så länge och jag kunde inte vända om och gå samma väg tillbaka. Mina känslor för Ilva förbjöd det. Ett ögonblicks tvekan övergick i stark beslutsamhet. Jag började gå, in genom det stora hålet i porten, genom ett valv i becksvart mörker. Framför mig tornade ännu en hög portöppning. Det luktade svällt trä. Månljuset utanför blev svagare. Så äntrade jag en annan värld. 

Fortsättning följer...

Detta har hänt: 

   

Kapitel 3

 Davs journal:

 13:e dagen i Solmånaden år 2077, efter midnatt

 Mörkret hade hittat in i varenda liten vrå. Vid ankarplatsen låg en armé av skepp som hotfullt reste sig på dyningarna och blottade sina vattenstänkta skrov. De var en mur som försökte stänga mig ute. De höga masterna gungade av och an med en himmel i kalla färger som bakgrund. Jag kände mig som en hjälplös varelse som såg fiendens trupp rusta inför anfall och som visste att jag var chanslös i strid. Den lilla båten som bar mig över vattnet uppslukades av skeppens vassa skuggor. Mina ögon kunde nätt och jämnt urskilja konturerna i omgivningen

Det hade inte tagit mig många minuter efter det att jag insett att Ilva var borta att rusa ner till bryggan, lösgöra repen från pollarna och kasta mig i min lilla knakande segelbåt. I månskenet hade jag skymtat de mörka masterna från det skepp på vilket Ilva befann sig, jag slet för att inte förlora det ur sikte.

         Bakom en mörk hamnplats bredde en stor skog ut sig och bakom den reste sig spetsiga bergstoppar. Ett liknande landskap fanns bara avbildat på enstaka konstverk. Men denna vy fanns inte på några av Thonns landskapsmålningar, eller i Kiljas mosaikhall i Zassabarions kulturhuvudstad Zaneira. Jag tänkte spydigt att den enda konst som passade för en sådan avbild var de nya konstnärernas befängda påfund att avbilda saker på ett sätt att man inte kunde se vad det var för något. Min lilla skuta gled ljudlöst in mellan galärer och karaveller som sömnigt gungade i natten. De mörka  skeppen reste sig likt bergväggar omkring mig, låg i dvala och kunde vakna till liv vilket ögonblick som helst. Jag kände igen den känslan från drömmen. Något okänt och mycket otäckt vilade ännu i sitt mörka gryt, när som helst skulle det uppenbara sig i sin ohyggliga skepnad.

 Jag förtöjde båten vid kajen och smög sedan upp i hamnen. Det var alldeles tyst och inte en själ syntes till. Jag tyckte att mina egna andetag ekade i natten. Det fick mig nästan att önska att någon skulle komma för att bryta tystnaden, om det så var en fiende. Hamnens tryckande stumhet var till och med värre än de tjocka, intensiva skuggorna.

         Jag smög förbi några små, fallfärdiga bodar. En krossad lanterna låg mitt på kullerstenen. Månljuset skar genom glasskärvorna och sände små, vassa ljusstrålar mot mig. När jag hade smugit mig bort från hamnen nådde jag en grå skog med tunna, kala träd. Vägen fram till bergen var för mig lika lång som en evighet. Träden förföljde mig obemärkt vid sidan.

Omgivningen blev allt kargare tills jag vandrade på en frusen stig, omgiven av knotiga, vindpinade träd som hukade sig mot marken. De vassa grenarna tecknades svarta mot den djupblå himlen och krökte sig över mitt huvud. Den smala stigen slingrade sig genom skogen och upp bland klippväggarna. Jag följde stigen i långsam takt, högre och högre upp bland bergen. Så småningom kunde jag skymta några höga, mörka torn.

        Följande är något jag aldrig kommer att glömma. När jag nådde toppen av berget var det som om fötterna låstes fast i ett järngrepp då jag slukade en omåttlig syn. Framför mig reste sig en mörk, jättelik fästning ur avgrunden, så kolossal att det hisnade i mitt innanmäte. Den var omringad av en vass bergskedja och kantades av fyra jättelika, sexkantiga kalkstentorn och en bred vallgrav. Vid vardera ett av tornens sex gavlar reste sig sexsidiga försvarstorn som toppades av kupoltak i mosaik. Mellan huvudtornen löpte en hög krenelerad mur och innanför skymtade en kärnbyggnad. De fyra enorma byggnationerna var askgrå och indelade i tre sektioner. Den nerdersta var bredast och hade en likadan, fast smalare, sektion ovanpå. Den översta sektionen var smalast och muren var öppnad  i sex höga valv mellan burspråken. Tornen kröntes av spirförsedda kupoler.

Mellan de två närmaste tornen kunde jag se ett stort porthus med två portar efter varandra, båda smala och hisnande höga, och kantad av snidade pelare. En bastant bro löpte över vallgraven och förband fästningen med en smal grusväg som slingrade sig in i bergsklyftan. Jag följde stigen framför mig med blicken. Den var brant och sluttade ner mot ett stort porthus med träportal som spärrade vägen för inkräktare. 

Fortsättning följer...