Detta har hänt:  Dav har kastat sig i sin lilla segelbåt och förföljt det mystiska skepp som tagit hans barndomsvän till fånga. Efter att ha förtöjt båten i en mörk hamn har han smygit sig upp längs en karg stig. När han nådde bergskrönet fick han syn på en jättelik mörk fästning som reser sig ur avgrunden...

Forts. Davs journal

Jag förmådde inget annat än att stå och sluka den jättelika fästningen med blicken. Det var ingen fästning, det var en stad. Aldrig förut hade jag skådat ett sådant praktfullt men ändå ohyggligt byggnadsverk och för ett ögonblick trodde jag att fotfästet skulle svika. Jag höll andan. De annars så stadiga och fingerfärdiga smedshänderna darrade en aning. Vad gömde sig bakom de mörka och måleriska stenväggarna? Även om platsen var så fängslande vilade över den en makaber stämning. Tystnaden var onaturlig; det fanns inga ljud. Inte ens vinden andades när den svepte förbi min förstelnade gestalt och krusade vattnet i vallgraven långt under mig. Fästningen reste sig horribelt därur.

Hade jag låtit skräcken ta befälet över mig hade jag vänt mig om och skyndat därifrån. Men jag såg Ilvas skrikande ansikte som ett skimmer framför ögonen. Dessutom visste jag att en förlåtelse gentemot mig själv aldrig skulle vara möjlig ifall jag mist Ilva på grund av min egen feghet. Livets prövningar hade hittills inte lyckats knäcka mig, och jag vägrade låta mig besegras nu. Jag var tvungen att fortsätta. Tvungen att gå in genom porten. Jag försökte hålla ordning på mina steg när jag försiktigt började gå nerför stigen mellan bergssluttningarna för att komma fram till den tunga stenbron. Porten gapade ihåligt mot mig.

Jag gjorde ansträngda försök att låta bli att titta ner då jag passerade porthuset och gick över bron. Under den tycktes det svarta vattnet göra ett försök att locka ner mig. Någonting under ytan glimmade som ögon och krusningarna på vattnet viskade tyst.Jag passerade en bred valvbåge vid vilket starka kättingar var fästa och en bastant vev skymtade på andra sidan. Fällgallret hängde rostigt och vasst ovanför mitt huvud då jag passerade vindbryggan och kom ut på en öppen plan framför fästningens enorma port.

Med skälvande steg gick jag närmare. Jag hade aldrig sett en liknande portöppning. Så smal och ändå så hög att jag fick gåshud då jag krökte nacken bakåt och såg upp mot dess slut. Den var inte valvformad, som portarna hemma i Tarva, utan rektangulär, och själva porten hade murknat och lämnade ett gapande hål. De snidade pelarna vid vardera sida om porten var utsmyckade med danjiska avbilder.

Jag kunde knappt minnas att jag hade gått hit av egen maskin, men benen lydde mig i alla fall än så länge och jag kunde inte vända om och gå samma väg tillbaka. Mina känslor för Ilva förbjöd det. Ett ögonblicks tvekan övergick i stark beslutsamhet. Jag började gå, in genom det stora hålet i porten, genom ett valv i becksvart mörker. Framför mig tornade ännu en hög portöppning. Det luktade svällt trä. Månljuset utanför blev svagare. Så äntrade jag en annan värld. 

Fortsättning följer...

Detta har hänt: 

   

Kapitel 3

 Davs journal:

 13:e dagen i Solmånaden år 2077, efter midnatt

 Mörkret hade hittat in i varenda liten vrå. Vid ankarplatsen låg en armé av skepp som hotfullt reste sig på dyningarna och blottade sina vattenstänkta skrov. De var en mur som försökte stänga mig ute. De höga masterna gungade av och an med en himmel i kalla färger som bakgrund. Jag kände mig som en hjälplös varelse som såg fiendens trupp rusta inför anfall och som visste att jag var chanslös i strid. Den lilla båten som bar mig över vattnet uppslukades av skeppens vassa skuggor. Mina ögon kunde nätt och jämnt urskilja konturerna i omgivningen

Det hade inte tagit mig många minuter efter det att jag insett att Ilva var borta att rusa ner till bryggan, lösgöra repen från pollarna och kasta mig i min lilla knakande segelbåt. I månskenet hade jag skymtat de mörka masterna från det skepp på vilket Ilva befann sig, jag slet för att inte förlora det ur sikte.

         Bakom en mörk hamnplats bredde en stor skog ut sig och bakom den reste sig spetsiga bergstoppar. Ett liknande landskap fanns bara avbildat på enstaka konstverk. Men denna vy fanns inte på några av Thonns landskapsmålningar, eller i Kiljas mosaikhall i Zassabarions kulturhuvudstad Zaneira. Jag tänkte spydigt att den enda konst som passade för en sådan avbild var de nya konstnärernas befängda påfund att avbilda saker på ett sätt att man inte kunde se vad det var för något. Min lilla skuta gled ljudlöst in mellan galärer och karaveller som sömnigt gungade i natten. De mörka  skeppen reste sig likt bergväggar omkring mig, låg i dvala och kunde vakna till liv vilket ögonblick som helst. Jag kände igen den känslan från drömmen. Något okänt och mycket otäckt vilade ännu i sitt mörka gryt, när som helst skulle det uppenbara sig i sin ohyggliga skepnad.

 Jag förtöjde båten vid kajen och smög sedan upp i hamnen. Det var alldeles tyst och inte en själ syntes till. Jag tyckte att mina egna andetag ekade i natten. Det fick mig nästan att önska att någon skulle komma för att bryta tystnaden, om det så var en fiende. Hamnens tryckande stumhet var till och med värre än de tjocka, intensiva skuggorna.

         Jag smög förbi några små, fallfärdiga bodar. En krossad lanterna låg mitt på kullerstenen. Månljuset skar genom glasskärvorna och sände små, vassa ljusstrålar mot mig. När jag hade smugit mig bort från hamnen nådde jag en grå skog med tunna, kala träd. Vägen fram till bergen var för mig lika lång som en evighet. Träden förföljde mig obemärkt vid sidan.

Omgivningen blev allt kargare tills jag vandrade på en frusen stig, omgiven av knotiga, vindpinade träd som hukade sig mot marken. De vassa grenarna tecknades svarta mot den djupblå himlen och krökte sig över mitt huvud. Den smala stigen slingrade sig genom skogen och upp bland klippväggarna. Jag följde stigen i långsam takt, högre och högre upp bland bergen. Så småningom kunde jag skymta några höga, mörka torn.

        Följande är något jag aldrig kommer att glömma. När jag nådde toppen av berget var det som om fötterna låstes fast i ett järngrepp då jag slukade en omåttlig syn. Framför mig reste sig en mörk, jättelik fästning ur avgrunden, så kolossal att det hisnade i mitt innanmäte. Den var omringad av en vass bergskedja och kantades av fyra jättelika, sexkantiga kalkstentorn och en bred vallgrav. Vid vardera ett av tornens sex gavlar reste sig sexsidiga försvarstorn som toppades av kupoltak i mosaik. Mellan huvudtornen löpte en hög krenelerad mur och innanför skymtade en kärnbyggnad. De fyra enorma byggnationerna var askgrå och indelade i tre sektioner. Den nerdersta var bredast och hade en likadan, fast smalare, sektion ovanpå. Den översta sektionen var smalast och muren var öppnad  i sex höga valv mellan burspråken. Tornen kröntes av spirförsedda kupoler.

Mellan de två närmaste tornen kunde jag se ett stort porthus med två portar efter varandra, båda smala och hisnande höga, och kantad av snidade pelare. En bastant bro löpte över vallgraven och förband fästningen med en smal grusväg som slingrade sig in i bergsklyftan. Jag följde stigen framför mig med blicken. Den var brant och sluttade ner mot ett stort porthus med träportal som spärrade vägen för inkräktare. 

Fortsättning följer...

Detta har hänt:
Ilva har förts ombord på ett kusligt skepp och färdas mot en svart klippig ö långt ute i det tarvanska havet. Ombord på skeppet finns en lång man med kalla gröna ögon som mystiskt nog påstår sig veta vem Ilva är...



Det regnade. Clopas tårar föll mot dem med stumma skrin. Vindens klagosång svepte över vågorna. Himlen hängde tung över dem. Havet suckade. Båten förvirrade sig bland vågorna när en varelse med svart, blank kropp skymtade i dimman. Två vassa vingar slog hårt mot fören och en tung kropp krälade upp på relingen. Regnet smekte den hala kroppen med sina droppar. Ilva stod alldeles stilla och betraktade varelsen. Hon vågade inte ens slicka bort regnet från läpparna. Varelsen satt och klamrade sig fast i båten som krängde från sida till sida. Den tittade på henne utan att blinka. Regnet strilade över två blanka ögonhinnor. Ilva visste inte hur lång tid som förflöt. Hon hade drabbats av förlamning av varelsens stillhet. Som en tavla mitt i vädrets kraft. Flickan visste att det som satt framför henne inte var ett vanligt djur. Det var en drake. En vattendrake.

 Tillslut öppnade varelsen munnen och tilltalade henne:
”Ni är på väg till Danjeron? Är det inte så?” Det var tyst en stund. Eller en evighet? Tiden fanns inte. Tillslut sade Ilva: ”Hur vet ni det?"
 Draken skrattade hest. ”Jag har sett den här scenen förut, Ilva av Tarva… Dessutom vet jag vem ni är…”
”Hur kan ni veta det?"
”Jag känner till de mest avlägsna platser, och de folk som vistas där…”
”Jag uppskattar inte gåtor”, svarade Ilva bistert. Men vattendraken log. ”Din roll i detta elände blir snart synlig för dig.”
 ”Vad kommer jag att möta?” befallde Ilva att få veta.
”En värld där Maor segrat…”, svarade draken. ”Men kom ihåg detta: Även i den mörkaste natten glimmar en ensam stjärna. Önska den till dig, ta hand om den, få den att skimra och alla himlens stjärnor kommer att tändas".
Det var tyst. Draken började vända sig om för att försvinna i dimman.
 ”Vad talar ni om?” ropade Ilva ut i blåsten.
 ”Kärlek, min vän. Jag talar om kärlek”, skorrade draken och var borta i mörkret.

Vågorna bakom dem rullade hotfullt i riktning mot ön och gav ingen möjlighet till reträtt. Förde henne överlägset vidare och efter några timmar gled båten tyst mot ett smalt inlopp inramat av höga, svarta klippväggar. Ilva såg klipporna torna upp sig allt närmare bogsprötet.  Hon förlorade andetagen då skeppet ljudlöst gled genom denna havsport samtidigt som det sista månljuset försvann. Då ljuskällan kom åter såg Ilva en sluten insjö med bergen som en fängslande mur kring sig. Då Ilva kisade in i mörkret såg hon en stor hamn tona fram ur diset.

 Fortsättning följer...

Detta har hänt:

Dav, en ung smed i en stad under förtryck från landets tyrann, upptäcker en disig natt att hans barndomsvän Ilva försvunnit från sin bädd. Genom ett öppet fönster ser han henne stå i bränningen medan ett kusligt skepp tonar fram ur diset. Hur Ilva kommer ombord på skeppet har han ingen minnesbild av.

Kapitel 2

Ilva såg inte mycket av de män som förde henne ombord på den lilla galjonen. De hade svarta kåpor med huvor som var långt nerdragna över ansiktena.

Hon fördes ner under däck med bakbundna händer. Knuffades omkull på golvet. Det luktade vått trä och beck.

En lång man i kjortel och svart mantel klev nerför trappan. Struthättan var långt nerdragen över ansiktet och den långa timpen slängde mellan skulderbladen. Han höll ett rep i handen som han ryckte i med båda händerna. De andra männen klev åt sidan för honom. Det måste vara en överordnad, tänkte Ilva. Hon glömde med ens hur man andades.

Framme vid sin fånge hukade han sig och höjde ansiktet. Två gröna ögon såg på henne. Som två gnistrande smaragder i en mörk grotta. Ett blekt ansikte trädde fram bland skuggorna under hättan.

”Du är Ilva… stämmer inte det?” sa han med hes röst. Den lät torr och ihålig. Ilva nickade med svärta i blicken. Hon ogillade lukten av honom. Fick henne att tänka på blöt jord.

”Bra…” muttrade han och lade två iskalla fingrar under hennes haka för att lyfta hennes ansikte mot en ljusstråle som månen skickade in genom en spricka i båtsidan. Han mönstrade henne. Den gröna blicken trängde sig djupt in i henne.

”Du har en stark blick, bondjänta!” De mörka läpparna krökte sig i ett roat leende.

”Vänta bara tills tarvanska flottan får tag på dig! Då blir ni alla hängda!” väste Ilva.

Den långa mannen kastade huvudet bakåt och tömde sig på ett skorrande skratt.  Så drog han av sig huvan och blottade ett kalt huvud, ett likblekt ärrigt ansikte med tunna, mörka läppar, en rak näsa och kalla, hårda ögon.

”Jag kan inte dö, Ilva Danesdotter…” sa han och kallgrinade mot henne. De gröna ögonen var det sista hon såg innan hon svimmade på det fuktiga trägolvet.

Besättningen slet med seglen ända fram till skymningen föll. De tappade skutan på barlast för att hon skulle öka farten. Den ilskna sjön kastade sig mot skrovet och fräste upp vitt skum över bogen. Pyr stod vid rodret, som en staty i natten. Mörkret låg som en massiv dimma över havet. Den spöklike kaptenen styrde båten i rak nordostlig riktning. Vinden hade fortfarande ett hårt grepp om seglen och ju längre ut på havet de kom, desto högre och våldsammare slog vågorna mot båtens för. Vinden tjöt ilsket och blev allt kyligare.

Ilva såg ut över mörkret. Hon hade förlorat horisonten ur sikte, men visste att den svarta ön tornade långt framför dem. Tarva, hennes krigshärjade fädernesland, hade för länge sedan försvunnit i mörkret bakom henne. Plötsligt skymtade en svart ö långt ute i havet.  Ilva, som fått lov att gå upp på däck, hade också sett den och stod alldeles orörlig. Ön låg som ett ruvande hot och bara väntade på dem. Rädslan gjorde henne sjuk.

Den annalkande ön hade dåligt rykte i Tarva. Det sades vara ett pirattillhåll, där vildsinta fribytare härjade. Inte ens kungen hade ännu brytt sig om att utforska ön. Han sade sig ha goda skäl. Av de sjöfarare som hade känt sig manade att hälsa på piraterna var det bara ett fåtal som hade kommit tillbaka, och de hade hiskeliga historier att förtälja. Det ryktades om att det inte gick att navigera nära ön och att en stark sjörövarflotta härjade i farlederna mellan ön och Tarva. Pirattillhållet lämnades ifred så länge, men det var ingen som trodde att kungen hade gett upp tanken på att utplåna piraterna och göra anspråk på ön med den starka fästning som reste sig upp ur dess klippiga hjärta.

Ilva visste att ön en gång i tiden hade tillhört danjerna. Danjerna hade alltid varit ett förföljt folkslag, och inte ens ön hade de fått behålla som sin egen. Historien sa att ön efter en utdragen belägring slutligen hade erövrats av den tarvanska armén. Danjerna hade förts iväg som slavar. Reseskildringar från ön berättade om vålnader som smög mellan stenmurarna, om väggarna som tycktes skälva av minnen från en ond tid. Det stod klart för alla som hade besökt fästningen att något fruktansvärt hade ägt rum för länge sedan bakom de svartbrända murarna.

Ilva ville vakna och märka att allt var borta. Vinden, vågorna, rädslan, allt ville hon befrias ifrån, men skräcken trängde sig innanför hennes frusna kropp, nästlade sig in i hennes inre och byggde sitt bo.

(OBS! Det är inte jag som målat bilden :P)

Ni oskyldiga…

Kan ni se de som vandrar i fördömelsen?

Kan ni  se de döda?

Och kan ni förstå dem?

”I begynnelsen var det Clopa, ljusets gud, härskare över berget Veltra, och hans älskade fru Ahlisylvorei. Den enda kraft som fanns var kärlekens.”

Ur Clopaskriften, Skapelseberättelsen, kapitel 1

En flicka stod mitt på torget. Håret flammade rött kring hennes axlar, men ögonen tillhörde ett barn. Oförstående, oskyldiga. Hennes bara små fötter trampade oroligt i blodet som låg och torkade mellan kullerstenarna. Runt omkring henne växte skepnader. Mörka och hotfulla. Men flickan kastade bak sitt eldklädda huvud och tömde sig på ett skallande barnskratt. En utav skepnaderna föll till marken, och fram ur skuggorna trädde ett blekt ansikte, förvridet i vanmakt. Barnet lade sin lilla vita hand över gastens blick. Genast fattade ögonen eld och gestalten öppnade gapet för att släppa fram ett raspande vrål som skar sönder luften omkring dem.

Så föll alla de mörka skepnaderna till marken, och deras jämmer ekade mellan stenväggar och murar. Barnet såg på dem medan hennes förgyllda ögon göt silvertårar. Marken rämnade och en svart avgrund öppnade sig under gestalterna, som nu vilade i den mörka rymden. Flickan hade lyft arm, som om det vore hon som höll dem alla uppe och förhindrade deras kroppar från att falla. Så plötsligt växte barnet och hennes hår brann vilt runt det vita ansiktet. Flickkroppen förvandlades till en vackert svarvad kvinnokropp. Brösten var bara och endast ett vitt höftskynke skylde hennes kön. Två magra vingar slog ut från hennes rygg och i ögonen brann kraften att kuva andra.

En ängel nu hängde i tomma intet, korsfäst mot nattens mörka valv.  Gestalterna höll andan. Inga ljud hördes, tiden hade upphört att existera.

Ängelns arm var fortfarande utsträckt.  Hon höll deras liv i sin hand.

Två isblå ögon stirrade ut i mörkret. En förlamad kropp väntade på att återfå känseln. Kylan spred sig i ett ansikte som saknade färger. En ung man låg på ett kallt stengolv i en gammal förfallen flygel i Clopavärldens kanske allra största fästning. Det var dunkelt runt omkring honom och en lukt av blöt jord fyllde rummet. Mannen kunde emellertid inte känna några lukter. Han försökte återkalla verkligheten.

Det var Parr som hade vaknat upp ur en dvala och funnit sig själv i ett tillstånd han aldrig förut hade upplevt. Mardrömmar hade jagat honom de senaste åren, men aldrig hade han upplevt sig så förlamad som han gjorde den här  stormiga natten. Det hade inte varit någon mardröm. Det hade varit ett kort besök i ett alltför svart inte, en förnimmelse av något som låg bortom hans förstånd.

Parr satte sig upp, kröp in bland skuggorna och bet sig i armarna. Clopaboken; skapelseberättelsen och de gamla gudasagorna, låg på kommoden. Parr hade för länge sedan slutat dyrka gudarna, men övertygelsen om Clopabokens budskap fanns fortfarande som en fastgjuten runa i hans allra innersta. Kärleken hade misslyckats. Ur hat var människan född och med hat skulle hon också gå under.

När det dagades besökte han sin överordnad, fästningens herre. Pyrs kammare var mörk och kall. Inga levande ljus brann och eldstaden hade varit övergiven i många år. De stora gobelängerna som täckte väggarna kunde inte ensamma hålla kylan borta. Den breda sängen, som var inramad av fyra vackert svarvade baluster, saknade sängkläder och var täckt av dammiga böcker, mappar och kartor. En trasig, slarvigt inbunden journal låg i fotändan. Spindelväven satt tät kring sängbenen och golvet var märkt av åren och saknade de sävmattor som funnits där förr i världen.

Ledaren själv satt tungt i en väldig länstol, hukad över ett massivt skrivbord som var belamrat med pergamentrullar och olika sorters pennor. Mitt framför honom låg en enorm, trasig bok uppslagen. Det var Nekongen, som han kallade den, och däri fanns alla uppgifter om fästningens invånare. Där fanns även namnen på alla de slavar som arbetade dag och natt för att upprätthålla Systemet.  Pyr såg sakta upp när Parr kom in. Hans svarta pupiller tycktes dra ihop sig.

”Jag är upptagen!” sa Pyr med ihålig röst och bläddrade i den tjocka boken.

”Jag har något viktigt att berätta!” svarade hans underordnade. Pyr gav honom bara en lång blick. Parr skyndade fram till det mörka, tunga skrivbordet och stirrade ledaren i ögonen.

”Jag har fått ett ont tecken!”

Och Parr berättade om sin onda dagdröm och allt han trodde sig kunna förstå av den. Pyr betraktade honom misstänksamt, hans gröna ögon blixtrade. Ledaren reste sig hastigt efter det att Parr avslutat sin historia. ”Var det allt?! Här sitter jag och försöker få ihop Systemet, och du kommer instormandes som om det brann i hasorna på dig…för en ond dröm?!”

”Men Pyr…det är inte bara en dröm, det är ett dåligt omen! Maor har sänt mig en vision!” envisades Parr. Han var hes och alldeles svettig. Pyr lugnade ner sig när han såg sin närmaste man och vän så hispig.

”Bäste Parr…jag förstår att du är upprörd, men just nu är jag väldigt upptagen. Jag ska ta din dröm på allvar… om en stund!”

Parrs ögon smalnade och mätte sig med ledarens. En skugga föll över honom. ”Hennes ansikte var alltför bekant…som om jag sett det förut. Någonting säger mig att hon är ond, och kommer hon hit innebär det slutet! Systemet kommer inte att hålla i all evighet…jag har sett det i drömmen. Snart kommer ditt System att kollapsa…!” Parr vände ledaren ryggen med flit och började gå mot dörren.

”Parr…vänta ett slag!” beordrade Pyr och Parr lydde honom. Ledaren stod en stund och funderade. Skuggorna i rummet växte och ljuskällan från spetsbågsfönstret tycktes försvagas i kylan från den stora kroppshyddan som hukade sig över skrivbordet.

Pyr rullade upp pergamentet igen. Han fick fram en tom sida, fattade fjäderpennan och doppade den i bläckhornet. Så såg han upp på sin medbrottsling. Ansiktet lyste vitt i skenet från den gryende dagen. Den gröna blicken mötte ett par isblå ögon. De smälte samman.

”Vad heter flickan?” frågade Pyr med en röst som Parr sällan hörde.

”Ilva…”

Regnet började smattra mot spetsbågsfönstret när den okända flickan fick sitt namn skrivet i Nekongen med stora, svarta bokstäver.

Nu publicerar vi delar av De dödas bok som följetong här på bloggen. Nya avsnitt kommer att publiceras regelbundet! Följetongen kommer att finnas under kategorin "Berättelsen om de döda". Nedan följer en liten insprationstext om berättelsen. Trevlig läsning! :)

Döden är inte slutet. Det blir Ilva Danesdotter medveten om då hon en natt förs ombord på ett mystiskt skepp som seglar till en bergskantad ö långt ute i det tarvanska havet. Hon lämnar bakom sig ett land under förtryck och i svår fattigdom. Döden har länge vandrat vid Ilvas sida, men det ska visa sig att hon inte vet vad döden egentligen innebär. Den ö till vilken hon förs visar sig vara en fristad för förtappade människor som tvingas leva med det hat och den hämndlystnad de inte kan förmå sig att betvinga.

Tiden går och Ilva kommer i kontakt med fästningens invånare. Hon inser mer och mer att för att få sin frihet måste hon ta upp kampen mot hatet och hämndbegäret, inte bara hos de dömda utan även hos sig själv.